Min förlossningsberättelse

Den tjugofemte augusti
Vid fem på morgonen vaknar jag av att jag har återkommande värkar i ländryggen. Inser att jag inte kommer kunna somna om så jag stiger upp. Säger till Andreas att Jag har lite ont. Provar klocka värkarna lite för skojs skull, och märker då att de kommer med ungefär tio minuters intervall.
Efter någon timme blir jag trött och går och lägger mig igen. Andreas stiger upp för att åka till jobbet och jag säger att det värker. Då han vid det här laget är van vid att jag klagar över smärta lite här och var hela tiden fattar han inte till en början, men när det går upp för honom vad jag menar undrar han varför jag inte sagt något. Jag svarar dock att det säkert bara är förvärkar och ingenting att jaga upp sig över.

Ligger och vrider och vänder mig i sängen utan att få någon uns sömn. Även om värkarna inte gör direkt ont så är det svårt att somna när de kommer igen gång på gång. Går tillslut upp återigen och tappar upp ett bad och tar två alvedon, då det sägs att om det bara är förvärkar så ska de stanna av då.
När värkarna ändå finns kvar så slänger jag iväg ett sms till mamma, Det verkar som om det är något på gång nu. Ganska snabbt ringer en hysterisk mamma upp och säger att Du måste ju ringa förlossningen! Jag svarar att det känns ganska lugnt, och att det säkert inte kommer hända något på ett bra tag. Men mamma envisas med att jag borde ringa ändå eftersom det gick så fort för henne. När jag ringer får jag precis det svar jag väntat mig nämligen att Det är nog bara livmodern som tränar, men går vattnet så ska du lägga dig ner i bilen och åka in hit.

Jag känner att jag inte klarar av att bara gå hemma och vänta, så jag bestämmer mig för att ta bussen till mamma och ta hand om hunden, fortfarande med värkar var tionde minut. Där är jag hela dagen, och slemproppen hinner även lossna under tiden. Andreas hämtar upp mig efter jobbet och börjar laga god middag åt oss när jag känner mig ordentligt less på värkarna som jag haft hela dagen. Vi bestämmer oss därför för att åka in till förlossningen istället för att höra om det alls tänker komma någon bebis, då är klockan kanske sju på kvällen.
Väl där får jag ligga med en CTG-apparat som registrerar värkarna och bebisens hjärtljud. Blir även undersökt och det visar sig att jag öppnat mig två centimeter. Barnmorskan tror att bebisen kommer komma senast dagen efter. Hon föreslår att vi ska gå ut och sedan komma tillbaka om någon timme för att se om jag öppnat mig mer.

Vi åker till Strömpilen och går längs strandpromenaden där, då och då måste jag sätta mig ner på grund av värkarna. Vi går in på MAXI och köper smörgåsar och lite godis eftersom vi aldrig hann äta middag.
När vi kommer tillbaka har jag inte öppnat mig mer, men de tycker att vi ska stanna där över natten så vi blir tilldelade ett rum. Jag får även tabletter som stannar av värkarna så jag får sova.



Den tjugosjätte augusti
När vi stiger upp så är det dags för undersökning igen, nu har jag öppnat mig ytterliggare en centimeter. Barnmorskan undrar om vi vill stanna kvar på förlossningen, eller åka hem ett tag. Vi bestämmer oss för att åka hem, då är klockan runt tio på förmiddagen.
Andreas lämnar av mig hemma och åker sedan för att uträtta lite ärenden och köper samtidigt hem pizza åt oss. När han kommer hem har mina värkar blivit betydligt starkare och jag ligger i badkaret. Efter ett tag går jag upp och lägger mig i sängen istället och försöker äta mellan värkarna som kommer väldigt tätt vid det här laget.
Mamma ringer för att höra hur det går och hon hör genast att det är ordentliga värkar jag har nu, jag beklagar mig dock mest över att jag inte hinner äta mellan värkarna.

Jag känner ganska snabbt att detta inte håller längre, och samtidigt som Andreas säger att Vi kanske borde ringa förlossningen så går vattnet. När Andreas ringer så vill barnmorskan prata med mig och undrar vilken färg vattnet har. Men jag veeeet inte, kvider jag och slänger mobilen i sängen och springer och kollar. I samma veva känner jag att jag måste kräkas.
Vi åker således in till förlossningen ännu en gång. Bilfärden dit känns som den längsta någonsin och jag bara skriker åt Andreas och ångrar att vi inte stannade kvar på förlossningen i alla fall.

Klockan är ett när vi kommer fram och barnmorskorna inser ganska snabbt att det inte är att ligga i ett CTG-rum och mäta lite värkar som gäller utan vi får komma in till en förlossningssal direkt. Jag är nu öppen fem centimeter, och jag skriker efter en spruta vilket Andreas har roligt åt då jag skrivit i förlossningspapperna att jag eventuellt vill ha epidural. Dock hann bedövningen aldrig riktigt verka innan krystningarna, istället var lustgasen min bästa vän hela förlossningen igenom. Andreas och barnmorskan måste hela tiden säga åt mig att andas vanlig luft mellan värkarna.
Förutom lustgasen så är det som underlättar värkarna mest då Andreas trycker med handflatorna i ländryggen, när de gör som allra ondast så nyper jag tag i honom så han blir alldeles blå.

Plötsligt känner jag att jag måste krysta, så vi ringer efter barnmorskan, och efter fyra eller fem krystningar så är Lilly ute. Klockan är då 17:03 och jag har haft värkar i 36 timmar, men med ens så är all den smärtan som bortblåst. Eftersom jag fick lite bristningar så blir jag sydd medan vi myser med vår lilla dotter och fikar.


Janna skriver:

Vad roligt att få läsa din förlossningsberättelse! :D Nu vill jag verkligen hälsa på er människor så jag tar tag i saken och frågar dig vad du gör på söndag? :P

2009-11-26 | 02:11:06
URL: http://bookoholic.blogg.se/



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: