Natten till igår hade jag en dröm som liksom etsat sig fast. En helt vanlig, obetydlig dröm om just vad drömmar brukar handla om. Nonsens. Ingenting alls.
Vi var och tittade på bebisprylar. Barnvagnar. Babysitters. Gåstolar. Typ, sånt. Det är dock inte vad som spelar någon roll. Vi, alltså. Ett gäng på kanske fem, sex, sju personer. Men det är inget ansikte som riktigt fastnar. Utom ett. Älskade, saknade morfar!

Om det är något jag verkligen har svårt att liksom.. acceptera? Kan man säga så? Om det är något jag verkligen önskar så är det att morfar hade hunnit träffa min dotter. I början av graviditeten, när han fortfarande var vid livet, så var det en sak som kändes så himla självklar. Morfars första möte med mitt barn. Jag kunde verkligen se scenariot framför mig. Hans lyckliga uppsyn, med tårar i ögonen. Precis som han en gång såg på mig, då jag var alldeles ny. Aldrig så stolt som då. Även fast vi ännu inte kände varandra då så var jag sedan den dagen hans favorit i hela världen.

Och hans allra sista dag i livet. När morfar hämtade upp mig för att skjutsa mig till, var är oväsentligt. Bara timmarna innan hans sista andetag satt vi där i hans bil och pratade och skojade friskt som vanligt. Som alltid. Och plötsligt kom vi in på min graviditet, för första gången. Och för sista gången, men det visste jag ju inte då. Även om han hade väntat länge med att ens yttra sig angående det så hördes det verkligen på hans röst hur glad han var. Och, "det vore ju roligt om det blev en flicka".

För visst blev ju så som du önskade, morfar. Men jag önskar fortfarande att du fått chansen att uppleva det också. ♥