Idag är det fem månader sedan lillan kom till jorden.

Livet med liten går verkligen med stormsteg. Jag ser så framemot att följa hennes framsteg och utveckling samtidigt som jag känner att jag måste hålla hårt, hårt om bebistiden som är nu. Den är så fort över.

Hon är så duktig, vår dotter. Kämpar på med att lära sig och förstå världen. Ständigt med ett leende på läpparna. Att något så litet kan värma så oerhört. Det är rent magiskt.

Jag lovar att jag snart ska bli bättre på att skriva här. Men just nu räcker inte tiden till. Eller ja, det beror ju lite på hur man prioriterar också. Just nu tränar jag fantastiskt nog fyra pass i veckan, och det tar en del av tiden. Sedan går stor del av kvällarna åt till att amma, tjejen är ju stor nu och behöver mycket mat.

Många börjar ju med smakportioner vid fyra månader, Lilly är snart fem. Är så himla kluven till hur jag ska göra med det där, just nu är jag rysligt less på att amma. Får mjölkstockning hela tiden nu av någon knasig anledning, och det blir bara plågsamt alltihop. Dock är det ju rekommenderat att man helammar i sex månader (minskar risken för allergier osv) och dit är det ju bara en månad kvar. Skulle därför helst vilja hålla ut till dess, envis som jag är. Ska i alla fall till BVC nästa vecka så ska rådfråga henne lite då.

Långt spännande inlägg om amning, va.

Ett tag sedan jag skrev. Har njutit och myst med familjen till fullo under Andreas' tre veckor av ledighet. Han hade hemskt gärna fått vara hemma ännu längre med oss, men idag började han jobba igen. Helt underbart har det i alla fall varit.

Vi har börjat på ordning på lillans dygnrytm och sömn nu. Det märks så himla tydligt på henne att hon mår mycket bättre av rutiner; hon är verkligen glad hela tiden numera när tröttheten inte längre hänger över henne. Världens mysigaste jäntunge är hon. Min fina, fina ängel.

Snart ska vi ha lite myskväll här hemma. Lillan sover och Andreas är iväg och hyr en film och köper lite gotta.

Idag för ett år sedan fick vi reda på att jag var gravid. Dagen innan spydde jag som en gris så med det plus molvärk i magen så var pluset på stickan ganska väntat. Men oj, så nervös jag var. Samma kväll skulle jag åka till mamma där min moster med man var på besök. Ni kan ju ana hur konstigt och svårt det var att hålla tyst om en sån stor grej. Som man trots allt bara vill skrika ut till hela världen.

Det dröjde dock bara drygt två veckor till innan vi berättade, för jisses vad illa jag mådde. Det var så fruktansvärt jobbigt att låtsats vara pigg & kry när allt jag ville var att ligga i sängen hela dagarna. Femton tunga veckor var det.

Men tänk så bra det blev sen. ♥