Med facit i hand

Hela graviditeten igenom fick jag höra att Oj oj, vad du kommer få det jobbigt att gå ner de där kilona sen, att jag skulle få en så tuff förlossning, från diverse håll. Istället för att njuta tillfullo bar jag på en stor ångest över kilona som blev allt fler. Inför varje besök hos barnmorskan var jag så förbenat nervös för den fruktade vägningen. Jag kände mig så skyldig.

Så här med facit i handen så känner jag bara att, Eh, nej? All denna ångest som förstörde den riktiga lyckan, helt i onödan. Jag hade absolut ingen svår förlossning, och kom igen... nej, det har inte varit särskilt krävande att göra sig av med dessa gravidkilon. Jag är ung och frisk för bövelen.

Fuck vikthetsen.

Sotis

Ouwh. Varje gång jag klickar in på en blogg vars innehavare väntar barn så blir jag så väldigt avundsjuk. Självklart minns jag ju hur tungt och jobbigt det var i slutet; hur less jag var och bara ville att skitungen skulle ut, ut, ut.

Det kan ändock inte hjälpas, jag längtar redan till nästa gång!

När jag blir stor

Hejhå. Har väl inte så mycket att skriva just nu, egentligen. Har varit två lata dagar i rad från min sida. Det är nog första gången sedan lillan kom som jag faktiskt känt mig trött. Ganska otroligt faktiskt! Nog för att vi sover som små grisar på morgonkvisten, så jag är rätt utvilad under dagen sedan. Hon har sovit mycket och länge nu ikväll också så jag är rädd för att det kommer ta lång tid innan hon somnar inatt ;)

Lite nu och då dyker studietankar upp i huvudet på mig. Nu är jag inne i en sån period igen. Tankar om vad och när jag ska börja plugga cirkulerar runt, runt. Eller jag vet förstås när, jag vill verkligen börja plugga så snart som möjligt efter mammaledigheten! Men det går ju inte utan en idé om vad, så det känns lite som om jag sitter fast.

Jag önskar mig åtminstone en liten, liten dröm.

En hopplös önskan

Natten till igår hade jag en dröm som liksom etsat sig fast. En helt vanlig, obetydlig dröm om just vad drömmar brukar handla om. Nonsens. Ingenting alls.
Vi var och tittade på bebisprylar. Barnvagnar. Babysitters. Gåstolar. Typ, sånt. Det är dock inte vad som spelar någon roll. Vi, alltså. Ett gäng på kanske fem, sex, sju personer. Men det är inget ansikte som riktigt fastnar. Utom ett. Älskade, saknade morfar!

Om det är något jag verkligen har svårt att liksom.. acceptera? Kan man säga så? Om det är något jag verkligen önskar så är det att morfar hade hunnit träffa min dotter. I början av graviditeten, när han fortfarande var vid livet, så var det en sak som kändes så himla självklar. Morfars första möte med mitt barn. Jag kunde verkligen se scenariot framför mig. Hans lyckliga uppsyn, med tårar i ögonen. Precis som han en gång såg på mig, då jag var alldeles ny. Aldrig så stolt som då. Även fast vi ännu inte kände varandra då så var jag sedan den dagen hans favorit i hela världen.

Och hans allra sista dag i livet. När morfar hämtade upp mig för att skjutsa mig till, var är oväsentligt. Bara timmarna innan hans sista andetag satt vi där i hans bil och pratade och skojade friskt som vanligt. Som alltid. Och plötsligt kom vi in på min graviditet, för första gången. Och för sista gången, men det visste jag ju inte då. Även om han hade väntat länge med att ens yttra sig angående det så hördes det verkligen på hans röst hur glad han var. Och, "det vore ju roligt om det blev en flicka".

För visst blev ju så som du önskade, morfar. Men jag önskar fortfarande att du fått chansen att uppleva det också. ♥

Ansenligt konstaterande 12:15



Tjusningen med att alltid ha håret uppsatt är
att plötsligt upptäcka att det vuxit sig långt.

En slags tacksamhet

Sitter i mitt gamla flickrum hos mamma. Lyssnar på musik från tiden som var då och plötsligt kastas jag tillbaka en femsexsju år i tiden. Jag blir femton på nytt. Då när allting var så alldeles lätt men samtidigt så jäkla svårt.

Tänk vad lite som krävs för att man ska fyllas av alla de där känslorna som snurrade i kroppen då. En melodi från förr och så växer osäkerheten fram. Den hopplösa förälskelsen och en önskan om att vara någon annan. Känslan av att ha hela världen i sina händer med attityden jag gör vad jag vill hur jag vill när jag vill. Allt på gott och ont, skulle jag tro.

Men inte vill jag tillbaka. Aldrig vill jag tillbaka. Jag nöjer mig med att titta lite på avstånd. Lägga en hand på mitt femtonåriga jags axel och säga att, det blev ju bra tillslut det där.

För visst blev det det. Om det inte vore för mitt då så hade det inte lett till mitt nu. Och det skulle jag inte ge bort för allt i världen.