Vi blev godissugna igårkväll, jag och Andreas. Möjligtvis - speciellt jag. Klockan var lite för mycket och Andreas kom på idén att vi kunde göra egen kola. Så himla magnifikt. Vem hade trott att lite snabbkola i micron kunde bli så lyckat? Blev kanske hur gott som helst!

Nu lär det bakas hemmagjord kola var kväll här på Marieberg. Under extremt otålig väntan får man nämligen unna sig sådant.

Ikväll vankas det kräftor hos svärmor. Det är min första årliga tradition med Lindqvistarna, skulle man kunna säga.
Minns hur nervös jag var förra gången. Att träffa svärfamiljen för första gången, på riktigt. Men kanske allra mest för att jag endast varit på kräftskiva en gång tidigare, för en herrans massa år sedan, och i princip inte hade en susning om hur i helvete man skulle bära sig åt. Hade en liten vanföreställning i huvudet om hur jag skulle lyckats söla ner hela Andreas släkt med kräftsaft. Kändes väl inte riktigt som det ultimata första intrycket att ge.

Men det gick ju bra det där. Uppenbarligen. För nu sitter jag här, ett år senare, bärandes på en liten Lindqvistare i magen.

Här går jag hemma i godan ro med världens största kagge; iförd mysdress och foppatofflor, då det ringer på dörren. Men vad i.., tänker jag när jag lunkar nerför trappan för att öppna. Vilka står där ute, om inte Ida, Janna och Tina! Tårta, bakelser och blommor har de med sig. Till lilla mig. En överraskning utan dess like, men ack så uppskattat! Jag tyckte väl att Andreas bar sig lurigt åt då han skulle iväg på sin träning. Han visste ju hela tiden.
Blev många tillbakablickar, skvaller och skratt. I vanlig ordning. Så himla fint.

Tänk, vilka vänner man har ändå. ♥