Fjorton dagar kvar

Idag är det på dagen två veckor kvar till skruttis beräknade födsel. Snart, snart, snart har vi liten hos oss och den tanken, den känslan, är så alldeles överväldigande.
Jag går bara och längtar, väntar och känner efter just nu. Letar minsta lilla tecken på att det skulle kunna vara nära.

Kom nu, hjärtat vårt.

No shit, Sherlock

"De sista veckorna kommer du förmodligen att känna dig som en ganska rastlös flodhäst."

Skoja inte.

Vecka 38

Kom ut nu. Kom ut nu. Kom ut nu.

Det är väl ungefär så tankarna går just nu. Runt, runt. Och det är ungefär så det skulle låta här om jag bloggade aktivt. Det vill jag förskona min blogg från. Andreas får ta emot det istället. Tjatet gnatet gnället, alltså.

Men helt uppriktigt. Ja, jag är stor som ett hus. Ja, jag kan knappt stå upp utan att benen skakar och fossingarna bränner. Och ja, jag är ett hemskt, hemskt hormonellt monster. Men det till trots, någonstans långt därinne, så känner jag ändå att jag mår.. bra?
Jag är fruktansvärt begränsad, men ack så pigg. Eller, pigg? Ja, vi säger pigg. Till dess att jag funnit ett mer passande ordval.

Vecka 37

Sista månaden med magen nu. Idag går jag alltså in i vecka 37 (36+0), i slutet av denna veckan räknas graviditeten som fullgången. Det låter bra i mina öron, bebis är färdigbakad och jag är jätteredo!

Jag har alltid sagt att jag mått oförskämt bra under min graviditet, jag har verkligen njutit och älskat min bebismage. Visst har jag åkt på en och annan krämpa, för att inte tala om alla de där veckorna i början med extremt illamående och kräkningar, men det är sådant jag räknat med.
Men nu. Nu är jag så hiskeligt less på min tunga, vätskefyllda kropp. Minsta lilla rörelse är smärtsam. Jag har åkt på symptomer jag inte ens visste existerade.

Nej du, lilla bebis. Det är dags att komma ut nu, tycker jag.

Med nya ögon

Det ger en något slags nytt perspektiv på saker och ting, det här med att vara på smällen. Jag tittar på foton tagna förra sommaren, ja, alla föregående somrar tjugohundranånting. Bilder som jag så väl minns att jag förfasades över. Men herregud, så tjock jag ser ut! Jag minns det så väl, precis så tänkte jag gång på gång när jag granskade mig själv, min kropp, på dessa foton. Jag mådde dåligt på riktigt över denna, vad jag ansåg, uppriktiga och avskyvärda sanning. De här bilderna drog ner självkänslan till botten, plötsligt förvandlades jag till en vandrande säck potatis. I mina ögon.

Nu sitter jag här. Ett år senare. Höggravid med tjugo extra graviditetskilon och utbrister, men herregud, så smal jag var!

Sånger för en bebis

Ni måste ju spela intelligent musik för bebisen, säger någon. Jag drar igång lite Bach. Känner snabbt att nej, det här är ohållbart. Letar vidare, Songs For Children kanske? Ja, varför inte. Lyssnar. Blir nostalgisk. Inser att det är lite för mycket engelsklektion-på-lågstadiet. Ryser.

Byter igen. Lyssnar. Lyssnar. Lyssnar. Sparkarna i magen tycks aldrig upphöra. Kan bara konstatera att hjärtat vårt trots allt föredrar mamma och pappas musik.

Mission completed.

Med en månad kvar

"Att vara mamma är att bära sitt hjärta utanför kroppen."




Vi räknar dagarna nu, pappa och jag. Kanske kommer du redan imorgon?, säger vi, eller nästa vecka? Kan du inte göra det?
Se så, skynda dig och kom nu, lille vän. Vi längtar efter dig så väldigt!

För nu, nu är det precis på dagen en månad kvar till mitt hjärta är beräknad att komma ut till stora vida världen.