Vår älskade lilla donna, Lilly, behagade att komma ut 10 dagar tidigare än beräknat. Med sina 3325 gram och 48 centimeter föddes hon den 26 augusti klockan 17:03.

 

Alldeles, alldeles perfekt är hon.

 

Vi blev godissugna igårkväll, jag och Andreas. Möjligtvis - speciellt jag. Klockan var lite för mycket och Andreas kom på idén att vi kunde göra egen kola. Så himla magnifikt. Vem hade trott att lite snabbkola i micron kunde bli så lyckat? Blev kanske hur gott som helst!

Nu lär det bakas hemmagjord kola var kväll här på Marieberg. Under extremt otålig väntan får man nämligen unna sig sådant.

Ikväll vankas det kräftor hos svärmor. Det är min första årliga tradition med Lindqvistarna, skulle man kunna säga.
Minns hur nervös jag var förra gången. Att träffa svärfamiljen för första gången, på riktigt. Men kanske allra mest för att jag endast varit på kräftskiva en gång tidigare, för en herrans massa år sedan, och i princip inte hade en susning om hur i helvete man skulle bära sig åt. Hade en liten vanföreställning i huvudet om hur jag skulle lyckats söla ner hela Andreas släkt med kräftsaft. Kändes väl inte riktigt som det ultimata första intrycket att ge.

Men det gick ju bra det där. Uppenbarligen. För nu sitter jag här, ett år senare, bärandes på en liten Lindqvistare i magen.

Idag är det på dagen två veckor kvar till skruttis beräknade födsel. Snart, snart, snart har vi liten hos oss och den tanken, den känslan, är så alldeles överväldigande.
Jag går bara och längtar, väntar och känner efter just nu. Letar minsta lilla tecken på att det skulle kunna vara nära.

Kom nu, hjärtat vårt.

Här går jag hemma i godan ro med världens största kagge; iförd mysdress och foppatofflor, då det ringer på dörren. Men vad i.., tänker jag när jag lunkar nerför trappan för att öppna. Vilka står där ute, om inte Ida, Janna och Tina! Tårta, bakelser och blommor har de med sig. Till lilla mig. En överraskning utan dess like, men ack så uppskattat! Jag tyckte väl att Andreas bar sig lurigt åt då han skulle iväg på sin träning. Han visste ju hela tiden.
Blev många tillbakablickar, skvaller och skratt. I vanlig ordning. Så himla fint.

Tänk, vilka vänner man har ändå. ♥

"De sista veckorna kommer du förmodligen att känna dig som en ganska rastlös flodhäst."

Skoja inte.

Kom ut nu. Kom ut nu. Kom ut nu.

Det är väl ungefär så tankarna går just nu. Runt, runt. Och det är ungefär så det skulle låta här om jag bloggade aktivt. Det vill jag förskona min blogg från. Andreas får ta emot det istället. Tjatet gnatet gnället, alltså.

Men helt uppriktigt. Ja, jag är stor som ett hus. Ja, jag kan knappt stå upp utan att benen skakar och fossingarna bränner. Och ja, jag är ett hemskt, hemskt hormonellt monster. Men det till trots, någonstans långt därinne, så känner jag ändå att jag mår.. bra?
Jag är fruktansvärt begränsad, men ack så pigg. Eller, pigg? Ja, vi säger pigg. Till dess att jag funnit ett mer passande ordval.

Sista månaden med magen nu. Idag går jag alltså in i vecka 37 (36+0), i slutet av denna veckan räknas graviditeten som fullgången. Det låter bra i mina öron, bebis är färdigbakad och jag är jätteredo!

Jag har alltid sagt att jag mått oförskämt bra under min graviditet, jag har verkligen njutit och älskat min bebismage. Visst har jag åkt på en och annan krämpa, för att inte tala om alla de där veckorna i början med extremt illamående och kräkningar, men det är sådant jag räknat med.
Men nu. Nu är jag så hiskeligt less på min tunga, vätskefyllda kropp. Minsta lilla rörelse är smärtsam. Jag har åkt på symptomer jag inte ens visste existerade.

Nej du, lilla bebis. Det är dags att komma ut nu, tycker jag.

Det ger en något slags nytt perspektiv på saker och ting, det här med att vara på smällen. Jag tittar på foton tagna förra sommaren, ja, alla föregående somrar tjugohundranånting. Bilder som jag så väl minns att jag förfasades över. Men herregud, så tjock jag ser ut! Jag minns det så väl, precis så tänkte jag gång på gång när jag granskade mig själv, min kropp, på dessa foton. Jag mådde dåligt på riktigt över denna, vad jag ansåg, uppriktiga och avskyvärda sanning. De här bilderna drog ner självkänslan till botten, plötsligt förvandlades jag till en vandrande säck potatis. I mina ögon.

Nu sitter jag här. Ett år senare. Höggravid med tjugo extra graviditetskilon och utbrister, men herregud, så smal jag var!

Ni måste ju spela intelligent musik för bebisen, säger någon. Jag drar igång lite Bach. Känner snabbt att nej, det här är ohållbart. Letar vidare, Songs For Children kanske? Ja, varför inte. Lyssnar. Blir nostalgisk. Inser att det är lite för mycket engelsklektion-på-lågstadiet. Ryser.

Byter igen. Lyssnar. Lyssnar. Lyssnar. Sparkarna i magen tycks aldrig upphöra. Kan bara konstatera att hjärtat vårt trots allt föredrar mamma och pappas musik.

Mission completed.

Sitter i mitt gamla flickrum hos mamma. Lyssnar på musik från tiden som var då och plötsligt kastas jag tillbaka en femsexsju år i tiden. Jag blir femton på nytt. Då när allting var så alldeles lätt men samtidigt så jäkla svårt.

Tänk vad lite som krävs för att man ska fyllas av alla de där känslorna som snurrade i kroppen då. En melodi från förr och så växer osäkerheten fram. Den hopplösa förälskelsen och en önskan om att vara någon annan. Känslan av att ha hela världen i sina händer med attityden jag gör vad jag vill hur jag vill när jag vill. Allt på gott och ont, skulle jag tro.

Men inte vill jag tillbaka. Aldrig vill jag tillbaka. Jag nöjer mig med att titta lite på avstånd. Lägga en hand på mitt femtonåriga jags axel och säga att, det blev ju bra tillslut det där.

För visst blev det det. Om det inte vore för mitt då så hade det inte lett till mitt nu. Och det skulle jag inte ge bort för allt i världen.

Vi räknar dagarna nu, pappa och jag. Kanske kommer du redan imorgon?, säger vi, eller nästa vecka? Kan du inte göra det?
Se så, skynda dig och kom nu, lille vän. Vi längtar efter dig så väldigt!

För nu, nu är det precis på dagen en månad kvar till mitt hjärta är beräknad att komma ut till stora vida världen. ♥