Sitter i mitt gamla flickrum hos mamma. Lyssnar på musik från tiden som var då och plötsligt kastas jag tillbaka en femsexsju år i tiden. Jag blir femton på nytt. Då när allting var så alldeles lätt men samtidigt så jäkla svårt.

Tänk vad lite som krävs för att man ska fyllas av alla de där känslorna som snurrade i kroppen då. En melodi från förr och så växer osäkerheten fram. Den hopplösa förälskelsen och en önskan om att vara någon annan. Känslan av att ha hela världen i sina händer med attityden jag gör vad jag vill hur jag vill när jag vill. Allt på gott och ont, skulle jag tro.

Men inte vill jag tillbaka. Aldrig vill jag tillbaka. Jag nöjer mig med att titta lite på avstånd. Lägga en hand på mitt femtonåriga jags axel och säga att, det blev ju bra tillslut det där.

För visst blev det det. Om det inte vore för mitt då så hade det inte lett till mitt nu. Och det skulle jag inte ge bort för allt i världen.