Ett år sedan idag. Kan fortfarande inte tänka på dig utan att börja gråta. Det känns så overkligt alltsammans. Jag är så glad över den där sista stunden i bilen med dig. Även om jag hade vetat att du bara timmar senare inte längre skulle finnas så skulle jag inte vilja ändra på någonting av mitt sista minne med dig. Vi skämtade och vi skrattade, precis som alltid. Och du pratade om min graviditet. För första gången så pratade vi om bebisen i magen, det fanns lycka i din röst. Jag hörde det så väl. Det vore ju roligt om det blev en flicka, de orden kommer jag alltid bära med mig. För visst blev det en liten flicka, och jag vet att du skulle avguda henne. Precis såsom du avgudade mig.

Jag saknar dig varje dag, morfar.